torsdag 29 september 2011

Känslomässig bergochdalbana...

Usch och fy säger jag om gårdagen! 


Det känns ibland som värsta bergochdalbanan med känslorna. Ena dagen är man så lycklig och tillfreds med allting nästa dag kan man vara såå trött och ledsen. Jag kände redan på morgonen igår att jag var trött och att jag skulle behöva en paus från allt. Till en början var det ändå en ganska bra dag trots att jag var trött. Vi var bl.a. på öppna förskolan. Jag gick dit ensam för första gången, har varit ganska bortskämd med att ha sambon med mig annars. Men det gick bra! Barnen var annars ganska griniga och pipiga hela dagen (upptäckte att Signe nu ÄNTLIGEN fått sin tredje tand, så grinigheten hade en väl förklaring). På kvällen när jag skulle mata dem hade jag hört deras gnäll konstant och då satte de igång med sina gallskrik. Vi snackar "glaskross-skrik" här. Båda två. Jag försökte säga till dem att sluta, men det var för totalt döva öron. Jag var sååå trött och mitt huvud slutade helt enkelt fungera. Jag bröt ihop. Jag totalgrinade samtidigt som jag fixade deras mat. Jag satt sedan med hörselkåpor med tårarna rinnande ner för mina kinder och matade mina barn. Jag pratade senare med båda mina systrar (som båda är mammor) och mådde lite bättre efter det.




Min sambo har jobbat 10 (!) kvällar i rad och vi har knappt hunnit prata med varandra alls och jag var så trött så jag var väl extra känslig. Jag är ganska trött och matt idag också, men inte ledsen. Min sambo har eventuellt ett annat jobb på gång, på dagtid. Det kommer i så fall att underlätta lite.


Jag har just nu ett ganska stort behov av att vara mig själv, alltså inte BARA vara mamma. Jag skulle behöva göra saker för min skull, t.ex. komma igång med träningen, gå och klippa mig, shoppa (till mig själv) eller se en film på bio....eller gå på SPA!


Jag behöver väl inte tillägga att jag älskar mina barn och min familj mest av allt på jorden och skulle aldrig vilja vara utan dem!!! ALDRIG! 



1 kommentar:

gellabella sa...

Intressant att läsa om livet med tvillingar! Våra är ju bara lite drygt 1 vecka gamla, så vi har ju inte kommit in i hur det är än. Känner igen det du beskriver från våra tidigare barn, men kan tänka mig att det är ännu jobbigare med två... Kan också tänka mig att mitt i det dubbla jobbiga så kan det kanske också vara dubbelt underbart också. :) Ska bli spännande att se hur livet utvecklar sig och fram till dess så får jag tjuvkika på andras vardag. :)