Dåtid & Nutid: Amning

Som jag skrivit tidigare fick barnen mjölkersättning redan på BB. När jag var dålig och låg på uppvaket fick barnen sitt allra första mål mat - av en barnmorska (för just då var min sambo hos mig). 
När jag väl började amma, rann inte mjölken till förrän ganska sent (knappt en vecka) och barnen gick inte upp i vikt som de skulle, så det vara bara att fortsätta med ersättningen. När vi var på BB, använde vi endast små koppar (för att vi inte skulle störa amningen) men när vi kom hem var det ohållbart. De åt så mycket och så lääänge, vi fick helt enkelt börja med nappflaska istället.

Redan på BB fick jag hjälp med att prova dubbelamning. Jag kände att det fanns inget annat val, matningarna tog extremt lång tid och genom att dubbelamma kortas det lite. (Kunde sitta och amma i 1½-2 timmar, sen ersättning och tre timmar senare var det dags igen). Jag använde mig av en amningskudde. Dock var den inte anpassad till tvillingar så det var inte helt lätt, man fick ibland använda fler kuddar att bulla upp med. Jag dubbelammade tills de var ungefär 2-3 månader, sen tyckte jag det blev för bökigt att lägga till (speciellt när jag var själv). Dessutom åt Signe bäst om hon fick ligga själv.

Multitasking på hög nivå. 

Jag kämpade på med amning och ersättning ett tag till. Exakt på dagen de blev 6 månader slutade jag att amma helt. Det var mest en slump att det blev just den dagen, efter de smakade på riktig mat så tappade båda intresset att amma. Dessutom blev det så mycket matning hela tiden - amning+ersättning+smakportioner (som ganska snart blev hela portioner och sedan flera måltider)+välling/gröt (på kvällen).
Jag har haft och har faktiskt fortfarande sådan ångest över amningen. Innan barnen kom såg jag så mycket fram emot amningen och jag ville så att det skulle funka. Jag kan fortfarande känna mig ledsen att de (och delvis jag) har gått miste om något. Jag kanske inte ska "klaga" egentligen, det finns ju de som inte kan amma alls.