En pall kan man använda på olika sätt

Den här pallen har varit bra till många saker, just nu fungerar den utmärkt att stå på när man tvättar händerna... MEN en gång i tiden hade den en annan funktion. Jag använde nämligen den när jag duschade och var stoooooor som ett helt hus och barnen låg och skvalpade i magen. Jag var så stor och hade problem att tvätta mig, särskilt svårt var att tvätta håret. Känns som det var en hel evighet sen...

övertalningskampanj mot mig själv

Anledningarna till att mycket graviditetstankar snurrar runt i mitt huvud tror jag är flera.
Bl.a. så satte jag ju in en spiral nyligen och den sitter ju där den sitter. Den håller sig där och verkar i fem år om man inte bestämmer sig för att ta ut den tidigare förstås.
Dessutom är en nära vän gravid, jag är så glad för hennes skull verkligen.
Och flera som fick sitt första barn ungefär samtidigt som jag fick mina, är nu gravida med sitt andra barn.
OCH en viktig detalj. Jag har glömt fullständigt hur jobbigt det var när jag väntade gangstrarna. Min sambo påminner mig ganska ofta, men jag kan (vill) inte riktigt ta det till mig - jag minns bara det bra. Vilket såklart är en positiv sak också. Rättare sagt minns jag att jag tyckte det var jobbigt, men rent känslomässigt kan jag inte komma ihåg hur jag KÄNDE att det var jobbigt. Förstår ni hur jag menar?

4 dagar innan snittet. (36+3). Mycket mage på hyfsat liten kropp, svullen i ansikte, ben och fötter, stödstrumpor, handledsskydd med mera.  Läs om graviditeten och förlossningen här!

Ja ja mitt förstånd vet ju att vi ska inte ha barn just nu, sådetså! (jag har en övertalningskampanj mot mig själv).

Två till "priset" av en

Ni som också har tvillingar, kan ni också känna att ni på något sätt har gått miste om en graviditet?


Jag är överlycklig att jag fått mina tjejer och just att de var tvillingar, MEN eftersom de var just två kanske det inte blir så många fler graviditeter... Kanske vi får ett barn till, om vi kan, men inte än på några år. Men, OM vi bara fått ett barn då hade vi nog satsat på att "tillverka" syskon redan nu och kanske även ett tredje barn ett tag efter det. Men nu gick det som det gick! 

Dåtid: Graviditet

Jag satt och tittade lite bland bilder och hittade den här bilden på mig. Jag blir fortfarande lite chockad över hur stor jag var. När jag var mitt uppe i det, så tyckte jag inte att jag var så stor. Men TUNGT var det! Här var jag dessutom bara i vecka 26!! 

Ett ägg respektive två ägg

Under hela min graviditet blev vi försäkrade om att det låg två-äggstvillingar i min mage. Jag, som läste på ganska mycket om tvillingar, frågade flera gånger om de verkligen kunde vara säkra på det. Jag har ju flera gånger läst, att man inte kan veta 100% att det är tvåäggstvillingar. (Dock är det säkert att man har en-äggs om de ligger i samma säck). Jag nämnde detta, men de fortsatte med att säga att det var tvåäggstvillingar. På BB såg vi (och all personal) att Signe och Astrid var väldigt lika, vi fick även veta att det var EN stor moderkaka. Under de här drygt elva månaderna, har jag pendlat hela tiden. Ena dagen tycker jag de är jättelika - och att de måste vara en-äggs, nästa dag precis tvärtom. Det enda sättet för oss att ta reda på hur det ligger till är att göra ett DNA-prov, vilket kostar knappt 2000 kronor. Vi har (än så länge) inte tyckt det varit värt det, men vi kommer kanske vilja göra det någongång i framtiden. Det finns en STOR nyfikenhet kring detta bland folk. Alla vill veta om de är en-äggs eller två-äggs, ibland orkar jag inte svara ärligt (att vi inte vet) för då vet jag att diskussionen blir lång, då säger jag bara ja (eller nej).


Detta står på Tvillingklubbens hemsida angående en-äggs- resp. två-äggstvillingar:

När två ägg blir befruktade av två spermier blir det tvåäggstvillingar. I dessa fall får tvillingarna olika arvsmassa genom att olika ägg från modern smälter ihop med olika spermier från fadern. Tvåäggstvillingar är i princip inte mer lika varandra än vanliga syskon. Enäggstvillingar blir det när en spermie befruktat ett ägg och detta ägg senare delar sig. De två fostren, som då blir resultatet, får identiskt lika arvsmassa och blir mycket lika varandra.

Just idag tror jag att de är tvåäggstvillingar ;-). Mina syskon och mina föräldrar (och även barnens farmor) har bara alldeles nyligen lärt sig att se skillnad på dem, fast det blir fortfarande fel ibland.

 

Dåtid: Signe och Astrid

Det var faktiskt inte svårt att komma på vilka namn barnen skulle få. Dock hade det blivit betydligt svårare om vi fått två pojkar, då vi hade väldigt svårt att komma på några pojknamn. En Signe och en Astrid blev det. Signe var den som kom först (3 minuter före för att vara noggrann) och sen kom Astrid. Piff blev Signe och Puff blev Astrid. Min 3 åriga systerdotter kommenterade det några dagar efter att de föddes, hon tyckte det var mycket konstigt att de hade bytt namn!

Dåtid: Den bästa dagen i mitt liv, men konstigt nog också den värsta... Förlossningsberättelse del två

Min sambo ringde även han till sin mamma för att berättade om den lyckade förlossningen, dock fick han avbryta det samtalet ganska snabbt. Jag låg på sjukhussängen och kände hur det började "pumpa" ut något "där nere" och jag bad, med panik i rösten, min sambo att lägga på luren. Han fick kolla och som jag fasade så kom det ut massor blod. Vi tryckte på larmknappen och ganska snabbt fylldes rummet av folk. Det blev ingen berömd bricka med fika, pommac och flaggstång för vår del, jag blev snabbt skickad tillbaka till uppvaket - utan barn och utan sambo. Man hade ju under denna tiden knappt sett barnen, de låg fortfarande och sov i BB-vagnen. På uppvaket hade jag en egen vakt som satt vid mig hela tiden. Jag fick dropp, syrgas, mediciner intravenöst, jag fick blod med mera. Det var slangar överallt med andra ord. Mina armar svullnade upp och jag var ganska tagen. Stup i kvartet kom det någon för att trycka på magen och det slutade varje gång med att blodet fortsatte pumpa ut. 

Min sambo kom då och då och tittade till mig (jag ville både ha honom där, men jag ville även att han skulle vara med barnen). När jag låg där jag låg hade jag väldigt svårt att förstå att jag precis blivit mamma - allt kändes så konstigt - jag hade ju knappt sett (desto mindre rört) dem. Efter en väldigt LÅÅÅNG dag fick jag till sist komma till BB och träffa min nyblivna familj. Blödningarna hade avtagit något (inte helt), 3 liter blod hade jag förlorat ungefär. Ett dygn senare fick jag någon slags infektion med över 39 graders feber...

Dåtid: Den bästa dagen i mitt liv, men konstigt nog också den värsta... Förlossningsberättelse del ett

Jag ser tillbaka på förlossningsdagen med glädje, men också med total förvirring och en stor oro.
Vi hade fått första snittiden på dagen, vilket innebar tidig morgon. Vi var så förberedda man kunde vara, rättare sagt så var vi inte alls så förberedda på vad som väntade. Vi var ordentligt pirriga och nervösa på morgonen. Vi var så uppe i det blå att vi tog fel buss till sjukhuset (ja det kändes extremt konstigt att åka kommunalt, utan några som helst värkar för att bara en stund senare ha barn - dessutom två). Detta innebar att vi fick springa bl.a. upp för hundra miljoner trappsteg (det är så jag minns det) för att hinna i tid - inte helt lätt med min gigantiska mage och just då var det värmebölja i Sverige.
När vi kom in, fick vi klä om. Min sambo fick snygga gröna plastkläder och jag en stor skjorta, shyssta knästrumpor och nättrosor (!). Sen fick vi vänta LÄNGE. Oj vilken jobbig väntan, nu var man helt sjukt nervös.
Till slut var det dags att gå till operationsrummet. Det var väldigt sterilt och det kryllade av folk där. Ryggbedövningen var fördjävlig och den ganska otrevliga narkosläkaren fick göra ett flertal försök. När det väl lyckades gick det snabbt innan jag var helt "förlamad" från bröstet och nedåt.
Jag hade fått rådet, dagen innan, att ta med musik som kunde spelas under ingreppet. Jag tyckte det var en bra idé eftersom jag tänkte att jag skulle slippa höra vad de höll på med. Jag valde Duffy, tänkte att det var lagom soft. Men trist nog hade jag lika gärna kunnat vara utan musik. De verkade besvärade när jag påminde om att sätta på musiken och man kunde bara ha EXTREMT låg volym - jag hörde inte musiken alls.
Jag fick kateter och de satte igång. För att få ut barnen drog och slet de så att jag for hit och dit - väldigt konstig känsla - man kände ju ingenting fast ändå kände man att något hände med ens kropp.
Rätt var det var hörde man ett skrik och de kom fram med tvilling 1 (Piff). Det var en FLICKA!!! Hon passade på att kissa på den stolte pappans fot det första hon gjorde. Dock var hon lite tagen, men efter att hon fått upp lite fostervatten och fått syrgas var hon ok.
Sedan kom nästa skrik. Tvilling 2 var OCKSÅ en flicka! Jag som trodde det skulle bli två pojkar! Oj så glad man var! Jag fick upp tvilling 2 på mitt bröst, men tyvärr var jag nästan direkt tvungen att be någon ta bort henne. Vid det här laget var jag ganska mörbultad, jag hade ont i bröstet och hade svårt med andningen. Det förklarades för mig att det kunde vara så att bedövningen tagit för långt upp och jag fick syrgas en stund.

Tvilling 2 (Puff) 2750g och 46 cm

Tvilling 1 (Piff) 2800g och 47cm

Sedan var det dags att transporteras till uppvaket - nu sov barnen mest hela tiden i sin "BB-vagn". Jag låg och fick långsamt tillbaka känseln i kroppen. Vi fick sen veta att det var dags för BB. Det enda vi hann göra där var att ringa min mamma för att säga att allt gått bra och att det blev två fina flickor. Sen bröt "helvetet" lös.

Fortsättning följer...

Dåtid: Piff och Puff

Efter att vi fått veta att det var två små knoddar där inne, så var vi ju tvungna att kalla dem för något. Vi hade tidigt bestämt oss att inte ta reda på om vilket kön det var och det höll vi fast vid även nu. Det kunde vara flickor, pojkar eller rent av en av varje. Jag ångrade det beslutet mer och mer desto längre i graviditeten jag kom. Men vi höll ändå fast vid vårt beslut. De fick helt enkelt heta Piff och Puff i magen (där av bloggtiteln). Piff låg längst ner och sen kom Puff. 
Jag blev större och större, måttbandet mvc hade räckte inte till på långa vägar. Jag var trött på slutet och sommaren 2010 var helt sjukt varm - jag satt inne vid en fläkt varje dag. Jag fick karpaltunnelsyndrom och använde svettiga handledsskydd dygnet runt... Med andra ord så såg jag väldigt mycket fram emot att de små underverken skulle komma ut!
Problemet var att Piff låg i säte ganska tidigt så vi var beredda på att det eventuellt skulle bli kejsarsnitt när det var dags. Det är ju väldigt vanligt att tvillingar föds för tidigt. När jag närmade mig slutet tänkte jag att de kunde komma när som helst, men tiden bara gick och gick. Eftersom Piff fortfarande låg i säte och nu även Piff, fick vi till slut ett datum då snittet skulle ske, och det var i vecka 37+0 (då de anses som fullgångna). 

Äntligen dags! Jag klippte bort mitt huvud, såg hemskt svullen ut!

Dåtid: Ultraljudet

I vecka 19 var det så dags för det första ultraljudet (hade sen ganska många mot slutet). Man var ju hur pirrig som helst innan, men även lite orolig. Vid denna tiden var man ju stor som hus. Det var personer i min närhet som sa att "det måste finnas två där inne!", men jag slog detta fullständigt ifrån mig. Det fanns inte en chans att det skulle vara tvillingar. Vi har inte tvillingar i släkten, dock har min syster väntat tvillingar (tyvärr dog en av dem) men hennes tvillingar var enäggs och vad jag förstår så är det tvåäggs som är ärftliga (?). Det skulle ju vara heeeelt sjukt om två i samma familj väntar tvillingar av en ren slump. Vi kom iaf dit. Jag la mig ner och barnmorskan drog med en snabb rörelse med "kameran" (eller vad den den grejen nu heter, ingen aning). Då sa hon "det var något som sa mig att det finns två stycken där inne!" Just där slutade jag att fungera, jag stirrade bara rakt ut, tårarna rann och jag upprepade ett flertal gånger "det är två" "det är två". Barnmorskan fortsatte "här ligger den ena - och här ligger den andra". Herregud - det kunde inte vara sant! Min sambo var ganska lugn, och det enda jag kommer ihåg att han sa var "då kan vi inte köpa den vagn vi har tänkt oss".

Vi fick informationen, och det höll de fast vid under hela graviditeten, att våra tvillingar var tvåäggstvillingar.

Lägg märke till att syrran försöker sparkas...

Dåtid: Graviditeten

Jag var påverkad av min graviditet nästan direkt. Magen syntes redan i vecka sju och den fortsatte växa...växa...och växa. Jag var hur trött som helst, jag kunde plötsligt somna när jag höll på med något. Jag hade känningar i fogar, tidiga sammandragningar och halsbränna från helvetet. Något jag är vääldigt glad för är att jag slapp kräkningar, dock var jag känslig mot lukter och viss mat (speciellt pyttipanna). Jag såg höggravid ut runt vecka tjugo. Folk trodde jag snart skulle föda, de blev lite chockade när jag talade om för dem att det var flera månader kvar... Okänt folk kom t.o.m. fram och ville känna på magen (!). 

Vecka 23

Dåtid: Att kissa på en pinne

Oj oj vad det gick åt många graviditetstest. Jag ville ju så gärna att det skulle gå vägen, så jag missbrukade fullständigt graviditetstesten och blev såklart förkrossad varje gång. Till slut bestämde sig jag och min sambo (eller mest min sambo) att helt sluta testa, utan vi skulle bara vänta och se. Det höll inte så länge. Efter att jag fått en liten märklig blödning, köpte jag ett test i hemlighet. Då hade det jag längtat så efter äntligen hänt, jag var gravid!