övertalningskampanj mot mig själv

Anledningarna till att mycket graviditetstankar snurrar runt i mitt huvud tror jag är flera.
Bl.a. så satte jag ju in en spiral nyligen och den sitter ju där den sitter. Den håller sig där och verkar i fem år om man inte bestämmer sig för att ta ut den tidigare förstås.
Dessutom är en nära vän gravid, jag är så glad för hennes skull verkligen.
Och flera som fick sitt första barn ungefär samtidigt som jag fick mina, är nu gravida med sitt andra barn.
OCH en viktig detalj. Jag har glömt fullständigt hur jobbigt det var när jag väntade gangstrarna. Min sambo påminner mig ganska ofta, men jag kan (vill) inte riktigt ta det till mig - jag minns bara det bra. Vilket såklart är en positiv sak också. Rättare sagt minns jag att jag tyckte det var jobbigt, men rent känslomässigt kan jag inte komma ihåg hur jag KÄNDE att det var jobbigt. Förstår ni hur jag menar?

4 dagar innan snittet. (36+3). Mycket mage på hyfsat liten kropp, svullen i ansikte, ben och fötter, stödstrumpor, handledsskydd med mera.  Läs om graviditeten och förlossningen här!

Ja ja mitt förstånd vet ju att vi ska inte ha barn just nu, sådetså! (jag har en övertalningskampanj mot mig själv).

Små apor i bur

När man har tvillingar får man räkna med uppståndelse. Allt verkar vara tillåtet, eller?
Redan från första början har våra barn varit som apor i bur. Folk har kommenterat, stirrat, skrattat, beundrat med mera. Folk har stoppat oss, när vi varit på väg någonstans, för att få titta. Ganska ofta pratar de då inte med oss utan bara med varandra eller med våra barn. Tanter har stoppat in huvudet i vagnen och t.o.m. rört vid dem (innan vi hunnit stoppa), vilket hade till sin följd att barnen började gallskrika av rädsla. Turister har utan att fråga ställt sig i vägen för vår vagn och tagit upp kameran för att fotografera, men där har jag lyckats avstyra det hela. Med mera med mera.
Jag förstår att folk vill väl och det är ju ofta av beundran. Men ibland kan det bli lite mycket och ibland har man ju faktiskt bråttom någonstans och ganska ofta går folk över gränsen till vad som är ok. Sedan vill man ju att tjejerna ska känna att de är två olika individer och inte hela tiden bara bli uppmärksammade kollektivt. Men man kan ju bara jobba med sina egna värderingar, inte andras... Nu menar jag inte blickar eller när folk bara säger att de är söta eller liknande utan de mer extrema.

Barnens minnesböcker

Dessa "minnesböcker" har vi till barnen. De heter "Första boken om mig" och är illustrerade av Catarina Kruusval. Jättefina böcker där vi skriver i olika minnen och sätter in fotografier. Den sträcker sig från graviditeten upp till 2 år. Viss text, vi skrivit, är samma i båda böckerna. Men ganska mycket är olika, de är ju två olika individer med olika intressen. Vi skriver kontinuerligt i dem, det händer ju nya saker hela tiden i barnens liv! 

Dåtid: nappens vara eller inte vara

Ganska snart efter barnen kommit bestämde vi oss för att försöka vänja dem vid napp. Eftersom de var tvillingar, så tänkte vi att det hade underlättat med napp. Det var inte det lättaste! Vi provade nog alla nappar som finns att köpa; vanliga, prematur, silikon, latex you name it. Ibland satt någon napp en stund, men ganska snart åkte den ut igen. Vi höll på att försöka i några månader, innan vi bestämde oss för att de nog aldrig skulle bli några "nappbarn". En dag, jag tror att barnen var runt halvåret gamla, var jag ensam med två extremt griniga ungar (jag var iofs också ganska grinig den dagen). Jag var trött på deras grin och sökte en lösning. Vi hade kvar några nappar i ett skåp, så jag tog två stoppade i deras munnar och sedan den dagen sitter napparna kvar! Det gör de såklart inte, men efter det är de väldigt beroende av sina nappar. Vi hade t.o.m. fått höra från BVC att vid sex månaders ålder kan man börja vänja av med napparna...våra barn började använda napp när de var i den åldern! En teori är ju såklart att vid ungefär samma tid slutade de amma, så det blev kanske ett substitut för det. 

Dåtid: Sömnen...ett laddat ämne del 2

...i denna veva fick vi låna en bok av en bekant. Den heter "Sova hela natten" och är skriven av den berömda niobarnsmamman Anna Wahlgren. Jag var mycket skeptisk då jag aldrig varit ett fan av Anna Wahlgren och hennes metoder (och jag håller fortfarande inte med henne om vissa saker). Jag läste i alla fall boken och jag, till min förvåning, tyckte en del var vettigt (men långt ifrån allt).
Anna Wahlgren är mest känd för att förespråka att bebisar ska sova på mage, detta har INTE våra barn gjort. Vi bestämde ganska direkt att vi bara tar till oss det vi tycker är bra och göra till "vår metod" som funkar för OSS.
Det vi gjorde var b.l.a.

• Rutiner, rutiner, rutiner. Barnen sov och till stor del åt på samma tider varje dag.
• Vi väckte dem efter en viss tid. Detta verkar en del tycka är konstigt, men våra barn får verkligen sin sömn som de ska ha.
• Vi sa samma ramsa varje gång de skulle sova (men inte på det "strikta" vis som AW gör).
• De skulle somna i sängen, inte i famnen eller liknande.
• Om de var ledsna i sängen, försökte vi trösta dem där (vi plockade alltså inte upp dem meddetsamma), för att de skulle känna sig trygga i sängen. Om de hade varit otröstliga hade vi plockat upp dem, självklart, men de verkade anpassa sig snabbt.
• De sov i egna sängar i eget rum. För att inte störas av oss. (självklart har vi en babymonitor så att vi hela tiden hör dem om de skulle vakna, vi går även in till dem och kollar läget).
• Mörklägga. Det de var känsliga mot, det var ljuset. Ljud var inte så problematiskt alls.
• Inte amma/mata på natten. Barn över 4 månader behöver inte äta på natten, om de mår bra i övrigt och går upp i vikt som de ska. Detta var inte så stort problem som jag trodde det skulle bli, i början vaknade de några gånger men somnade ganska snabbt om efter vi "ramsat".

Detta fungerade för OSS, för både barnen och vuxna. Det innebar att barnen började sova hela nätterna, nästan direkt och då pratar vi 12 timmar. Vi vuxna fick egentid på kvällen och framför allt SÖMN. Barnen sov bättre även på dagarna och när de var vakna var de sååå mycket piggare och gladare. Hela familjen mådde hundra gånger bättre.

I efterhand tror inte jag att det var kolik de hade utan att de helt enkelt inte fick sova tillräckligt, de var urtrötta precis som vi. 

I början var vi stenhårda med tiderna (mat och sömn), nu kan vi rucka lite beroende på. Barnen sover fortfarande (oftast) hela nätterna, tills nyligen sov de även flera gånger per dag. Dock har Signe på sista tiden varit inne i en orolig period där sömnen har blivit lidande. 

Jag vill än en gång poängtera att det här fungerade för OSS, vi gjorde bara det VI tyckte var rätt för oss. Jag dömer ingen och jag hoppas ingen dömer oss.

Detta ÄR verkligen ett laddat ämne och folk har åsikter.

Vår BVC-sköterska sa en gång, om sömn och metoder, "det spelar inte så stor roll vilken metod man använder, bara man har rutiner och är konsekvent - så brukar det fungera". Jag tror faktiskt det stämmer ganska bra. Man gör helt enkelt det som fungerar för SIN familj och kör på det!

Dåtid: Sömnen...ett laddat ämne del 1

De första 3-4 månaderna med tjejerna var tuffa - minst sagt. Det kändes som att barnen sov hela tiden OCH ingenting. Med menar jag att de sov i omgångar, somnade och vaknade lite hur som. De sov ofta ganska korta stunder i taget, förutom i vagnen när man var ute. De vakna stunderna var gnälliga, speciellt på kvällarna. De kunde skrika i timmar, vi snackar konstant skrikande från ca 16.30 till ca 02.00 på natten. Vi funderade ett tag på om det kunde vara kolik, de fick Sempers magdroppar och även Minifom (heter det så?). Vi var helt låsta bägge två med att försöka göra livet bättre för barnen, men även för oss. Vi bar dem mycket  i bärselar, då kunde vi i alla fall göra något med händerna samtidigt. Det konstiga var att så fort vi var iväg och hälsade på folk var de som förbytta, inte ett pip (men sen kom det med råge när vi kom hem istället). Folk trodde inte på oss, de såg ju inte hur jobbigt det kunde vara.
Vi var ganska desperata, vi var tvungna att göra något åt saken...

Här ser älsklingarna ganska oskyldiga ut...

Dåtid: Graviditet

Jag satt och tittade lite bland bilder och hittade den här bilden på mig. Jag blir fortfarande lite chockad över hur stor jag var. När jag var mitt uppe i det, så tyckte jag inte att jag var så stor. Men TUNGT var det! Här var jag dessutom bara i vecka 26!! 

Dåtid: "Pansarvagnen"

Den vagn vi valde att köpa inför barnens ankomst var en Teutonia Team Cosmo 2010, själva vagnen i svart och de två mjukliftarna och skötväskan i lila. Vagnen fick ganska snabbt smeknamnet "Pansarvagnen" av oss. Vagnen är STOR och TUNG, men vi har varit (och är) nöjda med den, även om vi köpt en vagn till. Vi valde bort de här nya vagnarna där man sitter framför eller under varandra. Vi ville att barnen skulle vara bredvid varandra och vi ville kunna ha överblick över båda, men då får man acceptera att vagnen blir stor. Vi valde även bort t.ex. Urban Jungle för att i den kan inte barnen sitta bakåtvända och liggdelarna är ganska små.
Teutonian har dessutom en riktigt stor förvaringskorg under, som är bra när man handlar. Nackdelen är bara att vagnen då bli ÄNNU tyngre. 
Vi har mest använt vår Babyjogger city mini double i sommar och den har varit underbar, men snart kommer väl snön och då får vi nog använda Teutonian igen. Som sagt "pansarvagnen".

Småpluttarna drygt en vecka gamla.

När vi åkte hem från BB, var de så små att de åkte ner så att de inte syntes alls i vagnen.

Dåtid: Märkt med sidenband

Våra barn var väldigt lika varandra när de var nyfödda, så vi valde att behålla det där vita plastbandet de hade på sjukhuset ett tag för att undvika förväxling. Tänk om man hade blandat ihop dem och tagit fel och upptäckt det av någon anledning massa år senare!?! KATAstrof! Vi hade ändå oftast koll, men ville ha någon slags garanti att det vi trodde var rätt. Det tog ju ett bra tag innan de blev så olika som de är nu (de är egentligen inte såå olika, men vi har lärt känna dem bättre och så). Det här plastbandet blev ju ganska snart obehagligt och framför allt trångt. Då gick vi över till sidenband, Signe blev den som fick äran att ha ett sidenband runt sin fot. Sidenbandet blev kvar i 2-3 månader.

Dåtid & Nutid: Amning

Som jag skrivit tidigare fick barnen mjölkersättning redan på BB. När jag var dålig och låg på uppvaket fick barnen sitt allra första mål mat - av en barnmorska (för just då var min sambo hos mig). 
När jag väl började amma, rann inte mjölken till förrän ganska sent (knappt en vecka) och barnen gick inte upp i vikt som de skulle, så det vara bara att fortsätta med ersättningen. När vi var på BB, använde vi endast små koppar (för att vi inte skulle störa amningen) men när vi kom hem var det ohållbart. De åt så mycket och så lääänge, vi fick helt enkelt börja med nappflaska istället.

Redan på BB fick jag hjälp med att prova dubbelamning. Jag kände att det fanns inget annat val, matningarna tog extremt lång tid och genom att dubbelamma kortas det lite. (Kunde sitta och amma i 1½-2 timmar, sen ersättning och tre timmar senare var det dags igen). Jag använde mig av en amningskudde. Dock var den inte anpassad till tvillingar så det var inte helt lätt, man fick ibland använda fler kuddar att bulla upp med. Jag dubbelammade tills de var ungefär 2-3 månader, sen tyckte jag det blev för bökigt att lägga till (speciellt när jag var själv). Dessutom åt Signe bäst om hon fick ligga själv.

Multitasking på hög nivå. 

Jag kämpade på med amning och ersättning ett tag till. Exakt på dagen de blev 6 månader slutade jag att amma helt. Det var mest en slump att det blev just den dagen, efter de smakade på riktig mat så tappade båda intresset att amma. Dessutom blev det så mycket matning hela tiden - amning+ersättning+smakportioner (som ganska snart blev hela portioner och sedan flera måltider)+välling/gröt (på kvällen).
Jag har haft och har faktiskt fortfarande sådan ångest över amningen. Innan barnen kom såg jag så mycket fram emot amningen och jag ville så att det skulle funka. Jag kan fortfarande känna mig ledsen att de (och delvis jag) har gått miste om något. Jag kanske inte ska "klaga" egentligen, det finns ju de som inte kan amma alls.

Dåtid: Dagarna på BB

Jag var ganska mör dagarna efter förlossningsdagen. När jag väl var uppe på benen kunde jag bara gå dubbelvikt...Pga allt hade jag fortfarande dropp, fick ta mediciner kontinuerligt under dygnet, tempen skulle tas, pulsen kollas, andningen räknas med mera. Detta betydde att, förutom att man var vaken pga barnen, kom en sköterska in flera gånger varje natt och höll en vaken. Så sov gjorde man sällan. Amningen funkade inte som den skulle, det tog nästan en vecka innan mjölken rann till. Barnen gick heller inte upp i vikt som de skulle, det medförde att vi fick använda mjölkersättning utöver amningen. Jag började redan på BB att dubbelamma, problemet var att matningarna tog så lång tid. De kunde ligga och amma i över en och en halv timme och sen skulle de ha ersättningen - och tre timmar efter var det dags igen. Vi var kvar på BB i sex dagar, personalen tyckte nog att vi skulle stanna lite till men det var vi som ville hem.

Mina små älsklingar några dagar gamla

Ett ägg respektive två ägg

Under hela min graviditet blev vi försäkrade om att det låg två-äggstvillingar i min mage. Jag, som läste på ganska mycket om tvillingar, frågade flera gånger om de verkligen kunde vara säkra på det. Jag har ju flera gånger läst, att man inte kan veta 100% att det är tvåäggstvillingar. (Dock är det säkert att man har en-äggs om de ligger i samma säck). Jag nämnde detta, men de fortsatte med att säga att det var tvåäggstvillingar. På BB såg vi (och all personal) att Signe och Astrid var väldigt lika, vi fick även veta att det var EN stor moderkaka. Under de här drygt elva månaderna, har jag pendlat hela tiden. Ena dagen tycker jag de är jättelika - och att de måste vara en-äggs, nästa dag precis tvärtom. Det enda sättet för oss att ta reda på hur det ligger till är att göra ett DNA-prov, vilket kostar knappt 2000 kronor. Vi har (än så länge) inte tyckt det varit värt det, men vi kommer kanske vilja göra det någongång i framtiden. Det finns en STOR nyfikenhet kring detta bland folk. Alla vill veta om de är en-äggs eller två-äggs, ibland orkar jag inte svara ärligt (att vi inte vet) för då vet jag att diskussionen blir lång, då säger jag bara ja (eller nej).


Detta står på Tvillingklubbens hemsida angående en-äggs- resp. två-äggstvillingar:

När två ägg blir befruktade av två spermier blir det tvåäggstvillingar. I dessa fall får tvillingarna olika arvsmassa genom att olika ägg från modern smälter ihop med olika spermier från fadern. Tvåäggstvillingar är i princip inte mer lika varandra än vanliga syskon. Enäggstvillingar blir det när en spermie befruktat ett ägg och detta ägg senare delar sig. De två fostren, som då blir resultatet, får identiskt lika arvsmassa och blir mycket lika varandra.

Just idag tror jag att de är tvåäggstvillingar ;-). Mina syskon och mina föräldrar (och även barnens farmor) har bara alldeles nyligen lärt sig att se skillnad på dem, fast det blir fortfarande fel ibland.

 

Dåtid: Signe och Astrid

Det var faktiskt inte svårt att komma på vilka namn barnen skulle få. Dock hade det blivit betydligt svårare om vi fått två pojkar, då vi hade väldigt svårt att komma på några pojknamn. En Signe och en Astrid blev det. Signe var den som kom först (3 minuter före för att vara noggrann) och sen kom Astrid. Piff blev Signe och Puff blev Astrid. Min 3 åriga systerdotter kommenterade det några dagar efter att de föddes, hon tyckte det var mycket konstigt att de hade bytt namn!

Dåtid: Den bästa dagen i mitt liv, men konstigt nog också den värsta... Förlossningsberättelse del två

Min sambo ringde även han till sin mamma för att berättade om den lyckade förlossningen, dock fick han avbryta det samtalet ganska snabbt. Jag låg på sjukhussängen och kände hur det började "pumpa" ut något "där nere" och jag bad, med panik i rösten, min sambo att lägga på luren. Han fick kolla och som jag fasade så kom det ut massor blod. Vi tryckte på larmknappen och ganska snabbt fylldes rummet av folk. Det blev ingen berömd bricka med fika, pommac och flaggstång för vår del, jag blev snabbt skickad tillbaka till uppvaket - utan barn och utan sambo. Man hade ju under denna tiden knappt sett barnen, de låg fortfarande och sov i BB-vagnen. På uppvaket hade jag en egen vakt som satt vid mig hela tiden. Jag fick dropp, syrgas, mediciner intravenöst, jag fick blod med mera. Det var slangar överallt med andra ord. Mina armar svullnade upp och jag var ganska tagen. Stup i kvartet kom det någon för att trycka på magen och det slutade varje gång med att blodet fortsatte pumpa ut. 

Min sambo kom då och då och tittade till mig (jag ville både ha honom där, men jag ville även att han skulle vara med barnen). När jag låg där jag låg hade jag väldigt svårt att förstå att jag precis blivit mamma - allt kändes så konstigt - jag hade ju knappt sett (desto mindre rört) dem. Efter en väldigt LÅÅÅNG dag fick jag till sist komma till BB och träffa min nyblivna familj. Blödningarna hade avtagit något (inte helt), 3 liter blod hade jag förlorat ungefär. Ett dygn senare fick jag någon slags infektion med över 39 graders feber...

Dåtid: Den bästa dagen i mitt liv, men konstigt nog också den värsta... Förlossningsberättelse del ett

Jag ser tillbaka på förlossningsdagen med glädje, men också med total förvirring och en stor oro.
Vi hade fått första snittiden på dagen, vilket innebar tidig morgon. Vi var så förberedda man kunde vara, rättare sagt så var vi inte alls så förberedda på vad som väntade. Vi var ordentligt pirriga och nervösa på morgonen. Vi var så uppe i det blå att vi tog fel buss till sjukhuset (ja det kändes extremt konstigt att åka kommunalt, utan några som helst värkar för att bara en stund senare ha barn - dessutom två). Detta innebar att vi fick springa bl.a. upp för hundra miljoner trappsteg (det är så jag minns det) för att hinna i tid - inte helt lätt med min gigantiska mage och just då var det värmebölja i Sverige.
När vi kom in, fick vi klä om. Min sambo fick snygga gröna plastkläder och jag en stor skjorta, shyssta knästrumpor och nättrosor (!). Sen fick vi vänta LÄNGE. Oj vilken jobbig väntan, nu var man helt sjukt nervös.
Till slut var det dags att gå till operationsrummet. Det var väldigt sterilt och det kryllade av folk där. Ryggbedövningen var fördjävlig och den ganska otrevliga narkosläkaren fick göra ett flertal försök. När det väl lyckades gick det snabbt innan jag var helt "förlamad" från bröstet och nedåt.
Jag hade fått rådet, dagen innan, att ta med musik som kunde spelas under ingreppet. Jag tyckte det var en bra idé eftersom jag tänkte att jag skulle slippa höra vad de höll på med. Jag valde Duffy, tänkte att det var lagom soft. Men trist nog hade jag lika gärna kunnat vara utan musik. De verkade besvärade när jag påminde om att sätta på musiken och man kunde bara ha EXTREMT låg volym - jag hörde inte musiken alls.
Jag fick kateter och de satte igång. För att få ut barnen drog och slet de så att jag for hit och dit - väldigt konstig känsla - man kände ju ingenting fast ändå kände man att något hände med ens kropp.
Rätt var det var hörde man ett skrik och de kom fram med tvilling 1 (Piff). Det var en FLICKA!!! Hon passade på att kissa på den stolte pappans fot det första hon gjorde. Dock var hon lite tagen, men efter att hon fått upp lite fostervatten och fått syrgas var hon ok.
Sedan kom nästa skrik. Tvilling 2 var OCKSÅ en flicka! Jag som trodde det skulle bli två pojkar! Oj så glad man var! Jag fick upp tvilling 2 på mitt bröst, men tyvärr var jag nästan direkt tvungen att be någon ta bort henne. Vid det här laget var jag ganska mörbultad, jag hade ont i bröstet och hade svårt med andningen. Det förklarades för mig att det kunde vara så att bedövningen tagit för långt upp och jag fick syrgas en stund.

Tvilling 2 (Puff) 2750g och 46 cm

Tvilling 1 (Piff) 2800g och 47cm

Sedan var det dags att transporteras till uppvaket - nu sov barnen mest hela tiden i sin "BB-vagn". Jag låg och fick långsamt tillbaka känseln i kroppen. Vi fick sen veta att det var dags för BB. Det enda vi hann göra där var att ringa min mamma för att säga att allt gått bra och att det blev två fina flickor. Sen bröt "helvetet" lös.

Fortsättning följer...

Dåtid: Piff och Puff

Efter att vi fått veta att det var två små knoddar där inne, så var vi ju tvungna att kalla dem för något. Vi hade tidigt bestämt oss att inte ta reda på om vilket kön det var och det höll vi fast vid även nu. Det kunde vara flickor, pojkar eller rent av en av varje. Jag ångrade det beslutet mer och mer desto längre i graviditeten jag kom. Men vi höll ändå fast vid vårt beslut. De fick helt enkelt heta Piff och Puff i magen (där av bloggtiteln). Piff låg längst ner och sen kom Puff. 
Jag blev större och större, måttbandet mvc hade räckte inte till på långa vägar. Jag var trött på slutet och sommaren 2010 var helt sjukt varm - jag satt inne vid en fläkt varje dag. Jag fick karpaltunnelsyndrom och använde svettiga handledsskydd dygnet runt... Med andra ord så såg jag väldigt mycket fram emot att de små underverken skulle komma ut!
Problemet var att Piff låg i säte ganska tidigt så vi var beredda på att det eventuellt skulle bli kejsarsnitt när det var dags. Det är ju väldigt vanligt att tvillingar föds för tidigt. När jag närmade mig slutet tänkte jag att de kunde komma när som helst, men tiden bara gick och gick. Eftersom Piff fortfarande låg i säte och nu även Piff, fick vi till slut ett datum då snittet skulle ske, och det var i vecka 37+0 (då de anses som fullgångna). 

Äntligen dags! Jag klippte bort mitt huvud, såg hemskt svullen ut!

Dåtid: Ultraljudet

I vecka 19 var det så dags för det första ultraljudet (hade sen ganska många mot slutet). Man var ju hur pirrig som helst innan, men även lite orolig. Vid denna tiden var man ju stor som hus. Det var personer i min närhet som sa att "det måste finnas två där inne!", men jag slog detta fullständigt ifrån mig. Det fanns inte en chans att det skulle vara tvillingar. Vi har inte tvillingar i släkten, dock har min syster väntat tvillingar (tyvärr dog en av dem) men hennes tvillingar var enäggs och vad jag förstår så är det tvåäggs som är ärftliga (?). Det skulle ju vara heeeelt sjukt om två i samma familj väntar tvillingar av en ren slump. Vi kom iaf dit. Jag la mig ner och barnmorskan drog med en snabb rörelse med "kameran" (eller vad den den grejen nu heter, ingen aning). Då sa hon "det var något som sa mig att det finns två stycken där inne!" Just där slutade jag att fungera, jag stirrade bara rakt ut, tårarna rann och jag upprepade ett flertal gånger "det är två" "det är två". Barnmorskan fortsatte "här ligger den ena - och här ligger den andra". Herregud - det kunde inte vara sant! Min sambo var ganska lugn, och det enda jag kommer ihåg att han sa var "då kan vi inte köpa den vagn vi har tänkt oss".

Vi fick informationen, och det höll de fast vid under hela graviditeten, att våra tvillingar var tvåäggstvillingar.

Lägg märke till att syrran försöker sparkas...

Dåtid: Graviditeten

Jag var påverkad av min graviditet nästan direkt. Magen syntes redan i vecka sju och den fortsatte växa...växa...och växa. Jag var hur trött som helst, jag kunde plötsligt somna när jag höll på med något. Jag hade känningar i fogar, tidiga sammandragningar och halsbränna från helvetet. Något jag är vääldigt glad för är att jag slapp kräkningar, dock var jag känslig mot lukter och viss mat (speciellt pyttipanna). Jag såg höggravid ut runt vecka tjugo. Folk trodde jag snart skulle föda, de blev lite chockade när jag talade om för dem att det var flera månader kvar... Okänt folk kom t.o.m. fram och ville känna på magen (!). 

Vecka 23

Dåtid: Att kissa på en pinne

Oj oj vad det gick åt många graviditetstest. Jag ville ju så gärna att det skulle gå vägen, så jag missbrukade fullständigt graviditetstesten och blev såklart förkrossad varje gång. Till slut bestämde sig jag och min sambo (eller mest min sambo) att helt sluta testa, utan vi skulle bara vänta och se. Det höll inte så länge. Efter att jag fått en liten märklig blödning, köpte jag ett test i hemlighet. Då hade det jag längtat så efter äntligen hänt, jag var gravid! 

Dåtid: Längtan efter barn

Jag ville tidigt ha barn, min längtan började redan vid sexton års ålder. Längtan fanns, men förståndet fanns också. Just då när jag var sexton hade jag förhållande och det har jag haft då och då, även efter detta förhållande tog slut. MEN jag har sett på mig själv som den eviga singeln och funderade ett tag på om jag verkligen skulle träffa rätt, och barn hade jag bestämt mig för att det skulle jag inte skaffa förrän jag träffat den rätte! När jag då träffade min sambo väcktes ju den här längtan och blev starkare och starkare (jag visste nästan direkt att han var den rätte för mig). Ett och ett halvt år senare bestämde vi oss för att börja försöka få barn. Ungefär vid samma tidpunkt får jag reda på att flera i min omgivning har försökt att få barn, men inte lyckats. Pga detta blir jag ganska nojig varje gång mensen kommer eller varje gång de där viktiga strecken på "kisspinnen" lyser med sin frånvaro. Jag blir övertygad om att jag KAN inte få barn jag heller. Det här med att "det lyckas nästan aldrig på första försöket" det tog jag inte så mycket åt mig. 
Vad dum man kan vara! Så här i efterhand kan jag ibland få tankar som "varför fick jag två när andra inte kan få alls" "jag borde vara tyst, inte klaga, jag fick barn - dessutom TVÅ". Ja jag fick ju barn till sist, och det tog inte länge heller. Det tog ett halvår. 
Jag är såå tacksam för mina tjejer!