LISTA

Blev så inspirerad av Ciccis lista, så jag härmas och skriver en jag också!

1. Vad var det värsta som hände under förlossningen?

Jag gjorde ju planerat snitt, så själva "förlossningen" var ju inte så dramatisk. Dock blev ju följderna lite MER dramatiska. Allt gick bra med barnen och så, dock blödde jag nästan 3 liter efteråt. Det var akutlarm, massa läkare, slangar hit och dit, mediciner och det värsta var ju att jag inte fick vara med barnen såklart. Läkarna sa vid upprepade tillfällen, att OM jag inte bott i Sverige skulle jag garanterat inte överlevt. Något dygn senare fick jag dessutom en infektion.

2. Och det bästa (förutom att bebisarna kom ut)?

Att jag inte hade ONT. Förutom att jag hade lite jobbigt med andningen och ont i bröstet, pga bedövningen, kände jag ju ingenting.

3. Hur startade din förlossning?

Eftersom jag hade planerat snitt pga att båda barnen låg i säte/tvärläge, så startade det väl när kirurgen började skära?!?

4. Vad hade ni aldrig klarat er utan under spädbarnstiden?

Mina systrar har tre+två barn tidigare, vilket har betytt av vi har ärvt HUR mycket som helst av dem. Kläder, spjälsängar, bilbarnsstolar you name it. Vi har haft det knapert under LÅNG tid och detta har varit helt ovärderligt, att slippa så många STORA utgifter. 

5. Saknade du magen efter att den försvunnit?

Hm, nej den var verkligen ENORM så det var skönt att den var borta. Dock saknar jag magen nu, speciellt efter jag träffat min gravida kompis!

6. Tyckte du att dina bebisar var fina/söta första gången du såg dem?

Ja de var de finaste i världen, men det tycker väl alla föräldrar om sina barn...

7. Vart sover era barn?

De sover i egna sängar i eget rum, det har de gjort sen de var 4 månader ungefär. 

8. Hur har ni delat/gjort med föräldraledigheten hos er?

Jag har tagit ut mest av våra dagar, men sambon har varit hemma väldigt mycket även om han inte tagit ut dagar. 

9. Vad är det bästa med att vara förälder?

Jag älskar att ha barn och en egen familj! Man kan sitta och bara titta på sina barn HUR länge som helst och hjärtat fylls av SÅ mycket kärlek!

Dåtid: Den bästa dagen i mitt liv, men konstigt nog också den värsta... Förlossningsberättelse del två

Min sambo ringde även han till sin mamma för att berättade om den lyckade förlossningen, dock fick han avbryta det samtalet ganska snabbt. Jag låg på sjukhussängen och kände hur det började "pumpa" ut något "där nere" och jag bad, med panik i rösten, min sambo att lägga på luren. Han fick kolla och som jag fasade så kom det ut massor blod. Vi tryckte på larmknappen och ganska snabbt fylldes rummet av folk. Det blev ingen berömd bricka med fika, pommac och flaggstång för vår del, jag blev snabbt skickad tillbaka till uppvaket - utan barn och utan sambo. Man hade ju under denna tiden knappt sett barnen, de låg fortfarande och sov i BB-vagnen. På uppvaket hade jag en egen vakt som satt vid mig hela tiden. Jag fick dropp, syrgas, mediciner intravenöst, jag fick blod med mera. Det var slangar överallt med andra ord. Mina armar svullnade upp och jag var ganska tagen. Stup i kvartet kom det någon för att trycka på magen och det slutade varje gång med att blodet fortsatte pumpa ut. 

Min sambo kom då och då och tittade till mig (jag ville både ha honom där, men jag ville även att han skulle vara med barnen). När jag låg där jag låg hade jag väldigt svårt att förstå att jag precis blivit mamma - allt kändes så konstigt - jag hade ju knappt sett (desto mindre rört) dem. Efter en väldigt LÅÅÅNG dag fick jag till sist komma till BB och träffa min nyblivna familj. Blödningarna hade avtagit något (inte helt), 3 liter blod hade jag förlorat ungefär. Ett dygn senare fick jag någon slags infektion med över 39 graders feber...

Dåtid: Den bästa dagen i mitt liv, men konstigt nog också den värsta... Förlossningsberättelse del ett

Jag ser tillbaka på förlossningsdagen med glädje, men också med total förvirring och en stor oro.
Vi hade fått första snittiden på dagen, vilket innebar tidig morgon. Vi var så förberedda man kunde vara, rättare sagt så var vi inte alls så förberedda på vad som väntade. Vi var ordentligt pirriga och nervösa på morgonen. Vi var så uppe i det blå att vi tog fel buss till sjukhuset (ja det kändes extremt konstigt att åka kommunalt, utan några som helst värkar för att bara en stund senare ha barn - dessutom två). Detta innebar att vi fick springa bl.a. upp för hundra miljoner trappsteg (det är så jag minns det) för att hinna i tid - inte helt lätt med min gigantiska mage och just då var det värmebölja i Sverige.
När vi kom in, fick vi klä om. Min sambo fick snygga gröna plastkläder och jag en stor skjorta, shyssta knästrumpor och nättrosor (!). Sen fick vi vänta LÄNGE. Oj vilken jobbig väntan, nu var man helt sjukt nervös.
Till slut var det dags att gå till operationsrummet. Det var väldigt sterilt och det kryllade av folk där. Ryggbedövningen var fördjävlig och den ganska otrevliga narkosläkaren fick göra ett flertal försök. När det väl lyckades gick det snabbt innan jag var helt "förlamad" från bröstet och nedåt.
Jag hade fått rådet, dagen innan, att ta med musik som kunde spelas under ingreppet. Jag tyckte det var en bra idé eftersom jag tänkte att jag skulle slippa höra vad de höll på med. Jag valde Duffy, tänkte att det var lagom soft. Men trist nog hade jag lika gärna kunnat vara utan musik. De verkade besvärade när jag påminde om att sätta på musiken och man kunde bara ha EXTREMT låg volym - jag hörde inte musiken alls.
Jag fick kateter och de satte igång. För att få ut barnen drog och slet de så att jag for hit och dit - väldigt konstig känsla - man kände ju ingenting fast ändå kände man att något hände med ens kropp.
Rätt var det var hörde man ett skrik och de kom fram med tvilling 1 (Piff). Det var en FLICKA!!! Hon passade på att kissa på den stolte pappans fot det första hon gjorde. Dock var hon lite tagen, men efter att hon fått upp lite fostervatten och fått syrgas var hon ok.
Sedan kom nästa skrik. Tvilling 2 var OCKSÅ en flicka! Jag som trodde det skulle bli två pojkar! Oj så glad man var! Jag fick upp tvilling 2 på mitt bröst, men tyvärr var jag nästan direkt tvungen att be någon ta bort henne. Vid det här laget var jag ganska mörbultad, jag hade ont i bröstet och hade svårt med andningen. Det förklarades för mig att det kunde vara så att bedövningen tagit för långt upp och jag fick syrgas en stund.

Tvilling 2 (Puff) 2750g och 46 cm

Tvilling 1 (Piff) 2800g och 47cm

Sedan var det dags att transporteras till uppvaket - nu sov barnen mest hela tiden i sin "BB-vagn". Jag låg och fick långsamt tillbaka känseln i kroppen. Vi fick sen veta att det var dags för BB. Det enda vi hann göra där var att ringa min mamma för att säga att allt gått bra och att det blev två fina flickor. Sen bröt "helvetet" lös.

Fortsättning följer...