I vecka 19 var det så dags för det första ultraljudet (hade sen ganska många mot slutet). Man var ju hur pirrig som helst innan, men även lite orolig. Vid denna tiden var man ju stor som hus. Det var personer i min närhet som sa att "det måste finnas två där inne!", men jag slog detta fullständigt ifrån mig. Det fanns inte en chans att det skulle vara tvillingar. Vi har inte tvillingar i släkten, dock har min syster väntat tvillingar (tyvärr dog en av dem) men hennes tvillingar var enäggs och vad jag förstår så är det tvåäggs som är ärftliga (?). Det skulle ju vara heeeelt sjukt om två i samma familj väntar tvillingar av en ren slump. Vi kom iaf dit. Jag la mig ner och barnmorskan drog med en snabb rörelse med "kameran" (eller vad den den grejen nu heter, ingen aning). Då sa hon "det var något som sa mig att det finns två stycken där inne!" Just där slutade jag att fungera, jag stirrade bara rakt ut, tårarna rann och jag upprepade ett flertal gånger "det är två" "det är två". Barnmorskan fortsatte "här ligger den ena - och här ligger den andra". Herregud - det kunde inte vara sant! Min sambo var ganska lugn, och det enda jag kommer ihåg att han sa var "då kan vi inte köpa den vagn vi har tänkt oss".
Vi fick informationen, och det höll de fast vid under hela graviditeten, att våra tvillingar var tvåäggstvillingar.
 |
| Lägg märke till att syrran försöker sparkas... |
2 kommentarer:
Va kul att du läser min blogg! Har du tjejer eller killar?
Visst är det häftigt med tvillingar, speciellt när ingen i släkten har tvillingar! =)
Våra grabbar är ca. 14 månader, men dem föddes 10 veckor för tidigt :) Vilken vecka föddes dina?
Skicka en kommentar