Jag ville tidigt ha barn, min längtan började redan vid sexton års ålder. Längtan fanns, men förståndet fanns också. Just då när jag var sexton hade jag förhållande och det har jag haft då och då, även efter detta förhållande tog slut. MEN jag har sett på mig själv som den eviga singeln och funderade ett tag på om jag verkligen skulle träffa rätt, och barn hade jag bestämt mig för att det skulle jag inte skaffa förrän jag träffat den rätte! När jag då träffade min sambo väcktes ju den här längtan och blev starkare och starkare (jag visste nästan direkt att han var den rätte för mig). Ett och ett halvt år senare bestämde vi oss för att börja försöka få barn. Ungefär vid samma tidpunkt får jag reda på att flera i min omgivning har försökt att få barn, men inte lyckats. Pga detta blir jag ganska nojig varje gång mensen kommer eller varje gång de där viktiga strecken på "kisspinnen" lyser med sin frånvaro. Jag blir övertygad om att jag KAN inte få barn jag heller. Det här med att "det lyckas nästan aldrig på första försöket" det tog jag inte så mycket åt mig.
Vad dum man kan vara! Så här i efterhand kan jag ibland få tankar som "varför fick jag två när andra inte kan få alls" "jag borde vara tyst, inte klaga, jag fick barn - dessutom TVÅ". Ja jag fick ju barn till sist, och det tog inte länge heller. Det tog ett halvår.
Jag är såå tacksam för mina tjejer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar