Dåtid: Piff och Puff

Efter att vi fått veta att det var två små knoddar där inne, så var vi ju tvungna att kalla dem för något. Vi hade tidigt bestämt oss att inte ta reda på om vilket kön det var och det höll vi fast vid även nu. Det kunde vara flickor, pojkar eller rent av en av varje. Jag ångrade det beslutet mer och mer desto längre i graviditeten jag kom. Men vi höll ändå fast vid vårt beslut. De fick helt enkelt heta Piff och Puff i magen (där av bloggtiteln). Piff låg längst ner och sen kom Puff. 
Jag blev större och större, måttbandet mvc hade räckte inte till på långa vägar. Jag var trött på slutet och sommaren 2010 var helt sjukt varm - jag satt inne vid en fläkt varje dag. Jag fick karpaltunnelsyndrom och använde svettiga handledsskydd dygnet runt... Med andra ord så såg jag väldigt mycket fram emot att de små underverken skulle komma ut!
Problemet var att Piff låg i säte ganska tidigt så vi var beredda på att det eventuellt skulle bli kejsarsnitt när det var dags. Det är ju väldigt vanligt att tvillingar föds för tidigt. När jag närmade mig slutet tänkte jag att de kunde komma när som helst, men tiden bara gick och gick. Eftersom Piff fortfarande låg i säte och nu även Piff, fick vi till slut ett datum då snittet skulle ske, och det var i vecka 37+0 (då de anses som fullgångna). 

Äntligen dags! Jag klippte bort mitt huvud, såg hemskt svullen ut!

Hot hot hot

Vilken varm dag! När man har varit ute nästan hela dagen i den här värmen, så är man ju helt matt när man kommer hem! Men man ska inte klaga, snart kommer ju regnet igen.

Testing testing

Jag håller på att testa lite olika utseenden på bloggen och leka lite i Photoshop. Det är kul men ganska svårt, är ju en nybörjare!

Dåtid: Ultraljudet

I vecka 19 var det så dags för det första ultraljudet (hade sen ganska många mot slutet). Man var ju hur pirrig som helst innan, men även lite orolig. Vid denna tiden var man ju stor som hus. Det var personer i min närhet som sa att "det måste finnas två där inne!", men jag slog detta fullständigt ifrån mig. Det fanns inte en chans att det skulle vara tvillingar. Vi har inte tvillingar i släkten, dock har min syster väntat tvillingar (tyvärr dog en av dem) men hennes tvillingar var enäggs och vad jag förstår så är det tvåäggs som är ärftliga (?). Det skulle ju vara heeeelt sjukt om två i samma familj väntar tvillingar av en ren slump. Vi kom iaf dit. Jag la mig ner och barnmorskan drog med en snabb rörelse med "kameran" (eller vad den den grejen nu heter, ingen aning). Då sa hon "det var något som sa mig att det finns två stycken där inne!" Just där slutade jag att fungera, jag stirrade bara rakt ut, tårarna rann och jag upprepade ett flertal gånger "det är två" "det är två". Barnmorskan fortsatte "här ligger den ena - och här ligger den andra". Herregud - det kunde inte vara sant! Min sambo var ganska lugn, och det enda jag kommer ihåg att han sa var "då kan vi inte köpa den vagn vi har tänkt oss".

Vi fick informationen, och det höll de fast vid under hela graviditeten, att våra tvillingar var tvåäggstvillingar.

Lägg märke till att syrran försöker sparkas...

Dåtid: Graviditeten

Jag var påverkad av min graviditet nästan direkt. Magen syntes redan i vecka sju och den fortsatte växa...växa...och växa. Jag var hur trött som helst, jag kunde plötsligt somna när jag höll på med något. Jag hade känningar i fogar, tidiga sammandragningar och halsbränna från helvetet. Något jag är vääldigt glad för är att jag slapp kräkningar, dock var jag känslig mot lukter och viss mat (speciellt pyttipanna). Jag såg höggravid ut runt vecka tjugo. Folk trodde jag snart skulle föda, de blev lite chockade när jag talade om för dem att det var flera månader kvar... Okänt folk kom t.o.m. fram och ville känna på magen (!). 

Vecka 23

Tillbaka till verkligheten

Vi har haft en riktigt trevlig midsommarhelg ute på landet. Det är skönt att ibland få andas lite ren luft ute i naturen. En riktig toalett och vatten hade kanske varit skönt att ha, men ska det va så ska det va! Nu är vi tillbaka i "verkligheten", men hoppas att vi kan åka tillbaka snart igen för det var riktigt härligt. Barnen älskade att vara ute och krypa runt i gräset.

Tittut! Barnen gillade studsmattan. Perfekt barnhage! ;-)

Glad midsommar!

Nu drar vi till landet och umgås med kossor!

Dåtid: Att kissa på en pinne

Oj oj vad det gick åt många graviditetstest. Jag ville ju så gärna att det skulle gå vägen, så jag missbrukade fullständigt graviditetstesten och blev såklart förkrossad varje gång. Till slut bestämde sig jag och min sambo (eller mest min sambo) att helt sluta testa, utan vi skulle bara vänta och se. Det höll inte så länge. Efter att jag fått en liten märklig blödning, köpte jag ett test i hemlighet. Då hade det jag längtat så efter äntligen hänt, jag var gravid! 

Dåtid: Längtan efter barn

Jag ville tidigt ha barn, min längtan började redan vid sexton års ålder. Längtan fanns, men förståndet fanns också. Just då när jag var sexton hade jag förhållande och det har jag haft då och då, även efter detta förhållande tog slut. MEN jag har sett på mig själv som den eviga singeln och funderade ett tag på om jag verkligen skulle träffa rätt, och barn hade jag bestämt mig för att det skulle jag inte skaffa förrän jag träffat den rätte! När jag då träffade min sambo väcktes ju den här längtan och blev starkare och starkare (jag visste nästan direkt att han var den rätte för mig). Ett och ett halvt år senare bestämde vi oss för att börja försöka få barn. Ungefär vid samma tidpunkt får jag reda på att flera i min omgivning har försökt att få barn, men inte lyckats. Pga detta blir jag ganska nojig varje gång mensen kommer eller varje gång de där viktiga strecken på "kisspinnen" lyser med sin frånvaro. Jag blir övertygad om att jag KAN inte få barn jag heller. Det här med att "det lyckas nästan aldrig på första försöket" det tog jag inte så mycket åt mig. 
Vad dum man kan vara! Så här i efterhand kan jag ibland få tankar som "varför fick jag två när andra inte kan få alls" "jag borde vara tyst, inte klaga, jag fick barn - dessutom TVÅ". Ja jag fick ju barn till sist, och det tog inte länge heller. Det tog ett halvår. 
Jag är såå tacksam för mina tjejer!

Inläggsångest

Jaha då har man börjat blogga och ska skriva sitt första inlägg, direkt fick man ångest över vad sjutton man ska skriva. Det kommer nog ta ett tag innan jag kommer igång ordentligt, det finns tyvärr inte all tid i världen och nu i början kommer jag nog hålla på att leka och ändra allting innan jag blir nöjd. Dessutom finns det saker jag måste lära mig som jag inte har någon alls koll på, jag är ju nybörjare...