Min sambo ringde även han till sin mamma för att berättade om den lyckade förlossningen, dock fick han avbryta det samtalet ganska snabbt. Jag låg på sjukhussängen och kände hur det började "pumpa" ut något "där nere" och jag bad, med panik i rösten, min sambo att lägga på luren. Han fick kolla och som jag fasade så kom det ut massor blod. Vi tryckte på larmknappen och ganska snabbt fylldes rummet av folk. Det blev ingen berömd bricka med fika, pommac och flaggstång för vår del, jag blev snabbt skickad tillbaka till uppvaket - utan barn och utan sambo. Man hade ju under denna tiden knappt sett barnen, de låg fortfarande och sov i BB-vagnen. På uppvaket hade jag en egen vakt som satt vid mig hela tiden. Jag fick dropp, syrgas, mediciner intravenöst, jag fick blod med mera. Det var slangar överallt med andra ord. Mina armar svullnade upp och jag var ganska tagen. Stup i kvartet kom det någon för att trycka på magen och det slutade varje gång med att blodet fortsatte pumpa ut.
Min sambo kom då och då och tittade till mig (jag ville både ha honom där, men jag ville även att han skulle vara med barnen). När jag låg där jag låg hade jag väldigt svårt att förstå att jag precis blivit mamma - allt kändes så konstigt - jag hade ju knappt sett (desto mindre rört) dem. Efter en väldigt LÅÅÅNG dag fick jag till sist komma till BB och träffa min nyblivna familj. Blödningarna hade avtagit något (inte helt), 3 liter blod hade jag förlorat ungefär. Ett dygn senare fick jag någon slags infektion med över 39 graders feber...
1 kommentar:
Stackars dig, vilken hemsk upplevelse för dig/er! Men tur att du mår bra nu och har så fina barn!! :O)
Skicka en kommentar