Dåtid: Den bästa dagen i mitt liv, men konstigt nog också den värsta... Förlossningsberättelse del ett

Jag ser tillbaka på förlossningsdagen med glädje, men också med total förvirring och en stor oro.
Vi hade fått första snittiden på dagen, vilket innebar tidig morgon. Vi var så förberedda man kunde vara, rättare sagt så var vi inte alls så förberedda på vad som väntade. Vi var ordentligt pirriga och nervösa på morgonen. Vi var så uppe i det blå att vi tog fel buss till sjukhuset (ja det kändes extremt konstigt att åka kommunalt, utan några som helst värkar för att bara en stund senare ha barn - dessutom två). Detta innebar att vi fick springa bl.a. upp för hundra miljoner trappsteg (det är så jag minns det) för att hinna i tid - inte helt lätt med min gigantiska mage och just då var det värmebölja i Sverige.
När vi kom in, fick vi klä om. Min sambo fick snygga gröna plastkläder och jag en stor skjorta, shyssta knästrumpor och nättrosor (!). Sen fick vi vänta LÄNGE. Oj vilken jobbig väntan, nu var man helt sjukt nervös.
Till slut var det dags att gå till operationsrummet. Det var väldigt sterilt och det kryllade av folk där. Ryggbedövningen var fördjävlig och den ganska otrevliga narkosläkaren fick göra ett flertal försök. När det väl lyckades gick det snabbt innan jag var helt "förlamad" från bröstet och nedåt.
Jag hade fått rådet, dagen innan, att ta med musik som kunde spelas under ingreppet. Jag tyckte det var en bra idé eftersom jag tänkte att jag skulle slippa höra vad de höll på med. Jag valde Duffy, tänkte att det var lagom soft. Men trist nog hade jag lika gärna kunnat vara utan musik. De verkade besvärade när jag påminde om att sätta på musiken och man kunde bara ha EXTREMT låg volym - jag hörde inte musiken alls.
Jag fick kateter och de satte igång. För att få ut barnen drog och slet de så att jag for hit och dit - väldigt konstig känsla - man kände ju ingenting fast ändå kände man att något hände med ens kropp.
Rätt var det var hörde man ett skrik och de kom fram med tvilling 1 (Piff). Det var en FLICKA!!! Hon passade på att kissa på den stolte pappans fot det första hon gjorde. Dock var hon lite tagen, men efter att hon fått upp lite fostervatten och fått syrgas var hon ok.
Sedan kom nästa skrik. Tvilling 2 var OCKSÅ en flicka! Jag som trodde det skulle bli två pojkar! Oj så glad man var! Jag fick upp tvilling 2 på mitt bröst, men tyvärr var jag nästan direkt tvungen att be någon ta bort henne. Vid det här laget var jag ganska mörbultad, jag hade ont i bröstet och hade svårt med andningen. Det förklarades för mig att det kunde vara så att bedövningen tagit för långt upp och jag fick syrgas en stund.

Tvilling 2 (Puff) 2750g och 46 cm

Tvilling 1 (Piff) 2800g och 47cm

Sedan var det dags att transporteras till uppvaket - nu sov barnen mest hela tiden i sin "BB-vagn". Jag låg och fick långsamt tillbaka känseln i kroppen. Vi fick sen veta att det var dags för BB. Det enda vi hann göra där var att ringa min mamma för att säga att allt gått bra och att det blev två fina flickor. Sen bröt "helvetet" lös.

Fortsättning följer...